Igår hade vi en oerhört inspirerande föreläsning av en underbar tjej som delade med sig av sin livshistoria till oss. Hur hon mobbades av sin lärare redan i klass 3.... hon hade usel självkänsla och hennes uppväxt kantades av massor av olika hinder och flera självmordsförsök samt inläggning på psykiatrin..... men nu mådde hon bättre än nånsin :-)

Sofia, som hon heter, fick mig att inse att jag vill skriva av mig lite kring min son Eddies första skolår.... ett skolår som var mycket mycket mörkt för både Eddie och oss andra i familjen. Eddie har som många av er redan vet ADHD och Tourettes syndrom, dessa funktionshinder beror INTE på ouppfostran, dålig hemmiljö eller något sådant som kretsar kring många i vår omgivning. Barnen med dessa diagnoser är oftast MER väluppfostrade, har oftare en betydligt mer strukturerad vardag än andra barn..... men tyvärr så får både barnen och deras föräldrar ofta kämpa så oerhört mycket mer för det som enligt lagen är en självklarhet!!

Förra läsåret började väl rätt okej för Eddie.... svårt att sitta stilla har ju de flesta barn när dom börjar 1an.... Han har mycket tics i perioder och dessa accelerarade under hösten och han började vifta mer och behövde ofta hoppa och studsa samt låta med munnen (vocala tics) för att "ticsa av sig" vilket inte accepterades av hans ena lärare, hon blev mer och mer provocerad av hans beteende och han straffades allt oftare med att sitta i ett litet utrymme som finns mellan korridoren och personalrummet i skolan. Han störde de andra barnen var hennes försvar när vi ifrågasatte hennes sätt att BEMÖTA honom. På vårterminen deltog min son inte många stunder inne i klassrummet. Läraren blev mer och mer ful i munnen både mot oss och Eddie. Kallade Eddie för sjuk, problembarn, att vi måste uppfostra honom bättre och hon sa även till barnen i klassrummet att Eddie hade en sjukdom i huvudet vilket resulterade i ännu mer utanförskap även bland kamraterna som var rädda att bli smittade av hans sjukdom. Pedagogiskt var ordet va? Eddie fick under en rätt lång period stå tillsvars inför många av de andra barnen att han inte alls var sjuk, att ADHD o Tourettes är funktionsnedsättningar och inte några sjukdommar! Han började må allt sämre och gick in i en mycket destruktiv period med depression och kraftig ångest. HAN VAR SJUK PÅ RIKIGT! På skolan gjorde han 3 suicidförsök! TRE SUICIDFÖRSÖK OCH 7ÅR GAMMAL! Jag tror inte att någon som inte själv har upplevt detta kan förstå hur vi kände oss då, så fruktansvärt förtvivlade, rädda och förbannade! Det läraren kommenterade detta som skett med var typ alltså nu måste ni prata med Eddie för han kan ju inte hålla på sådär på skolan för de andra barnen kan ju bli rädda.... HMM DE ANDRA BARNEN? EDDIE DÅ? Det var aldrig fråga om hur Eddie mådde från hennes sida och egentligen inte heller i så stor utsträckning från övrig personal heller, eller jo, en kontaktade rektorn och krävde att trappräcket skulle höjas så han inte skulle kunna klättra dit igen.... men svaret på detta blev att det skulle bli för dyrt..... HMM!

Eddie sa ofta till oss att han inte orkade leva längre, att han ville dö, att han måste döda sig själv om han skulle bli tvingad att gå till skolan igen.... vi bestämde oss gång på gång för att plocka honom från skolan och börja om på nytt på något annat ställe men sedan bestöt vi oss för att försöka kämpa för hans rättigheter ett tag till, och ett tag till, och ett tag till...... Det var ju lixom inte han som gjorde fel, det var läraren som hade på tok för lite kunskap under sina fötter för att kunna bemöta Eddie på ett respektfullt och icke kränkande vis. Sommaren närmade sig och vi fick reda på att lärare blivit omplacerad utav rektorn.... vi andades ut, Eddie andades ut.... Hans jubelord blev: Jaaaa nu slipper jag äta min medicin längre för nu kommer hon som gav mig min ADHD att försvinna! Självklart var det ju inte så enkelt för medicinen och ADHD´n har han ju kvar iallafall men depressionen och den värsta ångesten blev han av med under sommaren och han såg fram emot att börja skolan igen under hösten. För hon som var elak mot honom fanns inte kvar där längre.........

Nu under tvåan har han fått en fin lärare som bemöter honom respektfullt och med hänsyn till hans funktionshinder och han deltar i alla lektioner, ticsar lite under lektionstid och får inte utbrott lika ofta och vi får höra att han till och med är bäst i klassen i många uppgifter och att han är en underbar filur med bra lösningar.....

På raster o fritidstid finns det fortfarande en hel del bekymmer men inte i samma utsträckning som förra läsåret.....

Tack så mycket för att JUST DU orkade läsa....!

Kramkram